publicerad: 2015
tutning
tut·ning
substantiv
~en ~ar • särsk. till 2tuta 1
Singular | |
---|---|
en tutning | obestämd form |
en tutnings | obestämd form genitiv |
tutningen | bestämd form |
tutningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
tutningar | obestämd form |
tutningars | obestämd form genitiv |
tutningarna | bestämd form |
tutningarnas | bestämd form genitiv |