publicerad: 2015
verbalitet
verb·al·itet
[‑ite´t]
substantiv
~en ~er • till verbal 2
Singular | |
---|---|
en verbalitet | obestämd form |
en verbalitets | obestämd form genitiv |
verbaliteten | bestämd form |
verbalitetens | bestämd form genitiv |
Plural | |
verbaliteter | obestämd form |
verbaliteters | obestämd form genitiv |
verbaliteterna | bestämd form |
verbaliteternas | bestämd form genitiv |