publicerad: 2015
balans
bal·ans
[‑an´s el. ‑aŋ´s]
substantiv
~en ~er 1 jämvikt: hålla balansen; tappa balansen2 bildl.: styrkebalans; ekonomisk balans; balans i räkenskaperna – De flesta sammansättn. med balans- hör till balans 1.
Singular | |
---|---|
en balans | obestämd form |
en balans | obestämd form genitiv |
balansen | bestämd form |
balansens | bestämd form genitiv |
Plural | |
balanser | obestämd form |
balansers | obestämd form genitiv |
balanserna | bestämd form |
balansernas | bestämd form genitiv |