publicerad: 2015
beväring
be·vär·ing
substantiv
~en ~ar 1 ⟨åld.⟩ i äldre tid: yngre årsklasser av värnpliktiga2 ⟨finl.⟩ person som fullgör värnplikt, värnpliktig
Singular | |
---|---|
en beväring | obestämd form |
en bevärings | obestämd form genitiv |
beväringen | bestämd form |
beväringens | bestämd form genitiv |
Plural | |
beväringar | obestämd form |
beväringars | obestämd form genitiv |
beväringarna | bestämd form |
beväringarnas | bestämd form genitiv |