publicerad: 2015
indicium
in·dici·um
[‑di´si‑]
substantiv
indiciet indicier • ⟨jur.⟩ omständighet som tyder på ngt utan att utgöra bevis – I sammansättn. indicie-.
Singular | |
---|---|
ett indicium | obestämd form |
ett indiciums | obestämd form genitiv |
indiciet | bestämd form |
indiciets | bestämd form genitiv |
Plural | |
indicier | obestämd form |
indiciers | obestämd form genitiv |
indicierna | bestämd form |
indiciernas | bestämd form genitiv |