publicerad: 2015
ordning
ordn·ing
substantiv
~en ~ar 1 reda, "var sak på sin plats"; göra i ordning färdigställa2 grupp på viss nivå i hierarki; (ett konstverk) av första ordningen av yppersta klass3 uppsättning regler, bestämmelser4 följd, turordning: i tur och ordning – Nästan alla sammansättn. med ordnings- hör till ordning 1.
Singular | |
---|---|
en ordning | obestämd form |
en ordnings | obestämd form genitiv |
ordningen | bestämd form |
ordningens | bestämd form genitiv |
Plural | |
ordningar | obestämd form |
ordningars | obestämd form genitiv |
ordningarna | bestämd form |
ordningarnas | bestämd form genitiv |