publicerad: 2021  
bett bettet, plural bett, bestämd plural betten
bett·et
substantiv
1 (snabb) sammantryckning av tänderna kring något i försvars- el. anfalls­syfte el. för att skilja av ett stycke föda
huggormsbett; loppbett
ett bett (av något)
hunden gav inbrotts­tjuven ett kraftigt bett; han tog ett bett i smör­gåsen
äv. om märke av bett el. om styng från insekter etc.
fästingbett; huggormsbett; insektsbett; myggbett
ett fult bett i an­siktet
äv. om liknande verkan från redskap
pröva den här knivens bett
ibland ut­vidgat om kraftig verkan i all­mänhet
först i närheten av 5 000 varv/minut börjar motorn få bett
vara på bettet vara full av energihemma­laget var verkligen på bettet i andra halv­lek
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska bit; bildn. till 1bita!!
2 upp­sättning tänder särsk. med tanke på deras beskaffenhet, in­bördes placering och dylikt
bettfysiologi; underbett; överbett
ett kraftigt men van­skött bett
belagt sedan 1749
3 metall­del av betsel som läggs i hästens mun och som över­för den egentliga styrningen
stångbett; tränsbett
bettet bör ligga an mot mun­giporna utan att de blir upp­dragna
belagt sedan 1523