publicerad: 2021
1ja
interjektion
●
det är riktigt som uttryck för bekräftelse av ett påstående el. som svar på en fråga etc.
ja, det stämmer; Han har väl kommit? – Ja, det har han; ja, det är troligen sant; ja, det är verkligen förskräckligt
○
äv. som uttryck för accepterande av befallning, önskemål, erbjudande etc.
Kom nu! – Ja, jag kommer; Vill du ha påtår? –Ja tack!
○
äv. för att beskriva ett accepterande svar
i substantivisk användning
han friade och fick ja; hon tackade ja till erbjudandet
○
äv. försvagat som sammanfattning, inledning eller dylikt
ja, det blir nog en fin sommar i år; ja, då ska vi se vad det här kan bli
○
äv. (som retorisk finess) för att ange stegring eller dylikt
det dröjde dagar, ja veckor, innan han hörde av sig
○
äv. i ett uttryck för osäkerhet
Gjorde han bra ifrån sig tycker du? – Både ja och nej
ja vars
ja, ganskabra, mycket etc.:
Mår du bättre i dag? – Ja vars.
säga ja och amen till allt
okritiskt säga ja till alltföräldrarna sade ja och amen till allt vad barnen föreslog
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen);
fornsvenska ia; gemensamt germanskt ord av omdiskuterat urspr.
Sådant skall edert tal vara, att ja är ja och nej är nej. Vad därutöver är, det är av ondo.
Bibeln (1917 års övers.), Matteus 5:37
2ja
jaet, plural jan el. ja, bestämd plural jana
ja·et
substantiv
●
jakande svar
det hördes ett kraftigt "ja" från publiken
belagt sedan ä. fornsv.
