publicerad: 2021  
klyva klöv, kluvit äv. klyvt, kluven kluvna, presens klyver
verb
kly`va
● dela med kraftigt slag eller hugg med skarpt redskap
JFR spalta 1
någon klyver något (i några)
klyva ett ved­trä
○ äv. bildligt, spec. bana sig väg genom
segel­båten klöv vågorna
○ spec. äv. dela upp
klyva atomen; hans försök att klyva sig själv i en privat och en politisk del miss­lyckades
klyva näbb se näbb
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska klyva; gemensamt germanskt ord, besläktat med bl.a. grek. glyph´ein 'skära; in­rista'; jfr ur­sprung till klove, klyft, klyftig, klyka, klöv, klövja
klyvaklyvande, klyvning