SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
fram`gång substantiv ~en ~ar fram|­gång·engott resultat av (mål­inriktad) verksamhet särsk. yrkesmässig tid.MOTSATSantonymmotgång JFRcohyponym1lycka 2cohyponymvälgångcohyponymmedgång framgångsmytpublikframgångvalframgångsvenska hockey­spelare har haft stora framgångar i Kanadahan har med framgång lanserat sig som designerspec. om upp­nående av målhon försökte ringa till honom men utan framgången framgång (för ngn/ngt)krönas med framgång bli framgångs­rikderas arbete med att förmedla jobb till ungdomar har krönts med fram­gång sedan 1335stadga utfärdad i Skänninge av kung Magnus om frid m.m. (Svenskt Diplomatarium)fornsv. framganger