publicerad: 2021  
kucku kuckuet äv. kuckut
kucku·et
substantiv
[kuk´u] el. [kuku´]
● gökens läte
○ äv. som ljud­härmande ut­rop
belagt sedan 1623; ljud­härmande; jfr tyska Kuckuck, engelska cuckoo, franska coucou, lat. cucu´lus 'gök'