publicerad: 2021  
1legat legaten legater
leg·at·en
substantiv
lega´t
påvligt sände­bud
SYN. nuntie
belagt sedan 1460–61 (Stockholms stads skottebok 1460–1468); fornsvenska leghat; av lat. lega´tus 'person med full­makt', till lega´re 'förordna, ut­nämna'; jfr ur­sprung till allegat, 2legat!!
2legat legatet, plural legat, bestämd plural legaten
leg·at·et
substantiv
lega´t
gåva eller sär­skild för­mån som till­delas någon genom testamente
kusinen fick halva förmögenheten genom legat
belagt sedan 1680; av lat. lega´tum med samma betydelse, till lega´re 'förordna'; jfr ur­sprung till 1legat!!