publicerad: 2021  
1perfekt neutrum perfekt, bestämd form och plural perfekta
per·fekt
adjektiv
perfek´t
● som har de bästa möjliga egenskaper i alla väsentliga av­seenden
JFR fulländad, idealisk
perfektion
det perfekta brottet; det perfekta alibit; hon talar perfekt engelska; ryttaren var i perfekt balans; han gjorde en perfekt landning; all­ting stämde perfekt (adverbial)
belagt sedan 1663; av lat. perfec´tus 'färdig­gjord; full­ändad', till per och fac´ere 'göra'; jfr ur­sprung till parfait
2perfekt perfektet, plural perfekt el. perfekter
eller
perfektum perfektet el. perfektum, perfekter
per·fekt·et, per·fekt·um
substantiv
[pä´r-] el.
● ett samman­satt tempus för förfluten tid, där verb­handlingen på något sätt är relevant vid tal­ögon­blicket, som i svenskan bildas med hjälp av verbformen "har" och som ofta an­vänds för att under­stryka att verb­handlingen är full­bordad
JFR imperfekt, pluskvamperfekt
(i) perfekt
perfekt av "läsa" är "har läst"
belagt sedan 1756; av lat. (tem´pus) perfec´tum, eg. 'full­bordad tid'; till 1perfekt!!