publicerad: 2021  
1röka rökte rökt, presens röker
verb
rö`ka
1 ofta perfekt particip behandla (kött, fisk m.m.) med rök i syfte att konservera den och ge den en speciell smak
varmrökt
någon röker något
röka abborre; rökt makrill; rökt ål; rökt korv; rökt renstek
belagt sedan 1347 (privilegier för allmogen på Kopparberget utfärdade av kung Magnus (Svenskt Diplomatarium)); fornsvenska rökia; i bet. 'komma att ryka' till ryka, i bet. 'av­ge rök' till rök 1
2 suga in rök från cigarrett, pipa el. cigarr, i njutnings­syfte
JFR blossa 2
rökare; rökfri; rökförbud; rökpaus; rökrum; rökstopp; röksugen; kedjeröka
någon röker (något)
röka en cigarett; röka ett bloss; röka på balkongen
○ äv. vane­mässigt
hon har slutat röka; han röker cigarr
○ äv. något ut­vidgat
röka hasch
röka som en borst­bindare/skor­sten röka omåttligtpå 1960-talet rökte hon som en borst­bindare
belagt sedan ca 1670
rökarökande, rökning
röka på, röka ut
2röka rökat
rök·at
substantiv
rö`ka
● var­dagligt cigarett(er) el. cigarr(er) (el. piprök)
JFR rök 2
dra ner på rökat och spriten
belagt sedan 1916