SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ge`ngångare substantiv ~n äv. vard. gengångarn, plur. ~, best. plur. gengångarna gen|­gång·ar·endöd människa som tänks gå i­gen i sin tidigare gestalt el. i annan skepnad sag.yrk.JFRcohyponymvålnadcohyponymspöke ett gammalt slott som på­stods vara hem­sökt av gengångareibl. bildligt om o­tidsenlig person el. före­teelseen gengångare från det kalla krigets dagarngns gengångare, gengångare till ngnsedan 1780bildat till i­gen, se , igen