publicerad: 2021  
1skälla skällan skällor
skäll·an
substantiv
skäll`a
● liten klocka vars övre del är stum och vars nedre del ljuder vid an­slag av kläpp ofta (förr) anv. på boskap
JFR bjällra, 1klocka 1
skällko; koskälla
bli annat ljud i skällan se ljud
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska skälla, till skälla 'ljuda högt; larma'; gemensamt germanskt ord av ljud­härmande urspr.
2skälla skällde skällt, presens skäller
verb
skäll`a
● stöta ut (en serie) höga korta läten vanligen om hund, men äv. om t.ex. rå­djur och räv
djur skäller (på någon/något)
djur skäller (på någon)
djur skäller (på något)
○ äv. bildligt ge ovett
JFR gräla
skällebrev
någon skäller (på någon/något)
någon skäller (på någon)
någon skäller (på något)
nästan alla skällde på regeringen; hon skällde på barnen
○ äv. försvagat säga något ned­sättande om någon
skällsord
någon skäller (någon för någon/något/adj)
någon skäller (någon för adj)
någon skäller (någon för någon)
någon skäller (någon för något)
han skälldes för tjuv
skälla som en band­hund gräla ur­sinnigtbilisten vevade ner rutan och skällde som en band­hund på barnen som hade gått mot rött ljus
belagt sedan ca 1420 (Bonaventuras Betraktelser); fornsvenska skälla, till skälla 'ljuda högt'; skall, 1skälla!!
skällaskällande, skällning, skäll
skälla ut