publicerad: 2021  
1skön skönt sköna
adjektiv
1 full­ändat vacker ofta enl. någon genom­tänkt estetisk princip; om person el. annan före­teelse
JFR fager, vacker 1
skönhet; bildskön; formskön; försköna; naturskön; underskön
skön (att+verb)
en skön yngling; sköna kvinnor; ut­sikten var skön; hon var vacker, ja nästan skön; klassiskt sköna skulpturer
○ ibland substantiverat, dels om kvinna, dels om skönheten (i konsten)
han älskar det sköna i konsten; Min sköna, får jag lov?
○ äv. om något som är njutbart för hörseln
Beethovens sköna Pastoralsymfoni; hennes sköna sopran
de sköna konsterna se konst
belagt sedan 1430–50 (Konung Alexander); fornsvenska skön 'vacker; an­genäm; behaglig'; av lågtyska schön 'strålande; vacker; präktig'; grundbet. 'iögon­fallande'; besläktat med skåda; jfr ur­sprung till skona
2 som känns eller upp­levs som behaglig och till­talande om före­teelse
JFR angenäm, mysig
skön (för någon) (att+verb)
en skön fåtölj; sköna semester­dagar i solen; en skön revansch; konst och musik i skön förening
○ äv. om person vars egenskaper man upp­skattar var­dagligt
allt­så, han är bara för skön
○ äv. ironiskt
det var just en skön historia; han har några sköna juveler i sin klass
belagt sedan mitten eller senare hälften av 1400-talet Helige mäns lefverne
Sköna Helena. Svensk titel på operett av Jacques Offenbach (1864); med parodi på den antika sagan om den vackra drottningen Helena som av Paris lockades att över­ge sin make och följa med honom till Troja
2skön ingen böjning, neutrum
substantiv
● ungefärlig bedömning (i av­saknad av säkra data)
JFR behag 1, gottfinnande, tycke 1
skönstaxera
välja efter eget skön
belagt sedan mitten av 1300-talet (Gotlands-Lagen); fornsvenska skyn 'ur­skillning; in­sikt'; jfr ur­sprung till skönja