publicerad: 2021  
stång stången stänger
substantiv
● tämligen smal cylindrisk an­ordning (ofta) med bärande funktion särsk. om större sådant av metall el. trä
JFR ribba, stake 1, stör 1
flaggstång; gardinstång; hävstång; järnstång; klädstång; ledstång
hon fick hålla sig i stången för att inte ramla om­kull när bussen svängde
○ spec. övre delen av skarvad mast på segel­fartyg
bramstång; märsstång; spristång
○ spec. äv. oledat betsel med skänklar med hävstångs­effekt
stångbett; stångtygel
○ äv. om mindre före­mål med liknande form
kanelstång; lackstång; lakritsstång
hissa flaggan på halv stång se flagga
hålla någon/något stången inte ge vika för någon/någotis­brytarna var i arbete för att hålla isen stången
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska stang; gemensamt germanskt ord, besläktat med stinga; jfr ur­sprung till stånga, stänga, stängel; idiomet hålla någon stången (1638) efter tyska einem die Stange halten (till stång 'lans'; lansarna stod först i äldre stridsordning)