publicerad: 2021  
ställa ställde ställt, presens ställer
verb
ställ`a
1 ibland med partikel som an­ger rörelseriktning el. placering, t.ex.in, upp placera i upp­rätt läge
JFR lägga 1, sätta 2
någon ställer (in/upp) någon/något (någonstans)
någon ställer (in) någon (någonstans)
någon ställer (in) något (någonstans)
någon ställer (upp) någon (någonstans)
någon ställer (upp) något (någonstans)
ställa (in) böcker i hyllan; ställa tallrikarna i disk­stället
○ äv. all­männare placera
ställa tallrikarna på bordet; ställa skorna i hallen
○ spec. med av­seende på kropps­del
ställa den högra foten fram­för den vänstra
○ äv. abstrakt i fråga om situation, stånd­punkt eller dylikt
friställa; jämställa; likställa
han ställdes under upp­sikt; hon ställdes in­för en svår upp­gift
○ äv. i fråga om abstrakt ordnande
färdigställa; sammanställa
ställa upp en tabell; ställa resurser till förfogande
○ spec. bringa (någon) ur fattningen
en fråga från publiken ställde honom helt
ha det bra ställt se bra
ha det gott ställt se god
styra och ställa se styra
ställa allt till rätta se rätta
ställa någon mot väggen se vägg
ställa något på huvudet se huvud
ställa något på sin spets se spets
ställas in­för skranket se skrank
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); fornsvenska ställa 'ställa; ordna'; trol. av lågtyska stellen; bildn. till 1stall!!
2 få (ville­bråd) att stanna om hund
någon ställer något
belagt sedan 1672
3 justera till (rätt) läge genom att vrida på ratt eller dylikt; med av­seende på apparat, särsk. ur­verk
JFR ställa in 1
någon ställer något
ställa klockan
belagt sedan 1540
4 rikta
någon ställer något (till någon)
hon ställde stegen mot byn
○ äv. mer abstrakt
ställa en fråga; ställa krav; ställa diagnos; brevet var ställt till NN
belagt sedan 1541
ställaställande
ställa av, ställa in, ställa om, ställa samman, ställa sig, ställa till, ställa upp, ställa ut