publicerad: 2021
1svälta
svalt svultit svulten svultna, presens svälter
verb
●
lida svår brist på (näringsrik) mat under längre tid och därmed bli undernärd
JFR
hungra
någon svälter
de svältande barnen i det krigshärjade landet
○
äv. som överdrift
svälta räv
se
räv
belagt sedan förra hälften av 1400-talet (Östnordiska och latinska medeltidsordspråk);
fornsvenska svälta 'hungra; svälta ihjäl'; gemensamt germanskt ord av oklart urspr.; ev. besläktat med
sval
svältasvältande, svält
2svälta
svälte äv. svalt, svält, presens svälter
verb
●
ofta med partikel, särskiltut
låta utstå
svält
någon svälter (ut) någon
svälta djuren; strategin var att svälta ut den belägrade staden
○
ofta refl.
han svälte sig till döds
○
äv. som överdrift
hon svälte sig några veckor för att gå ner i vikt
belagt sedan 1420–50 (Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus));
fornsvenska svälta
svältasvältande, svältning