publicerad: 2021
svära
svor svurit svuren svurna, presens svär
även åld.
svärja
svor svurit svuren svurna, presens svärjer
verb
1
ibland med partikelntill
uttala svordom(ar) vid smärta, motgång eller dylikt
någon svär (till)
hon svor till när hon slog sig på tummen; han svor tyst över missen
○
ibland i konstruktion med objekt
någon svär (något) (över någon/något/att+verb/sats)
någon svär (något) (över någon)
någon svär (något) (över något)
någon svär (något) (över sats)
någon svär (något) (över att+verb)
han svor ve och förbannelse över skattemyndigheterna
svära i kyrkan
se
kyrka
svära som en borstbindare
svära omåttligthan var allmänt grov i mun och svor som en borstbindare
2
avlägga ed
någon svär (någon) något/sats
någon svär (någon) något
någon svär (någon) sats
någon svär (på något/att+verb/sats)
någon svär (på något)
någon svär (på sats)
någon svär (på att+verb)
svära den olympiska eden; svära med fingrarna på Bibeln
○
äv. i uttryck för visshet eller dylikt
någon svär (på något/sats)
någon svär (på något)
någon svär (på sats)
jag kan svära på att jag såg honom i måndags
○
äv.
högtidligt lova
han svor henne evig kärlek; jag lovar och svär att jag ska diska i morgon
○
i vissa uttryck (med refl.) äv.
(högtidligt) förklara (sig)
någon svär sig adj
hon svor sig fri från ansvar
belagt sedan slutet av 1200-talet
Westgöta-Lagen
svärasvärande, svärjande