publicerad: 2021  
trogen troget trogna
trogn·are
adjektiv
tro`gen
1 som man helt säkert kan lita på vad gäller vänskap, solidaritet eller dylikt
SYN. trofast JFR lojal
kungatrogen; plikttrogen
(någon/något) trogen
(någon) trogen
(något) trogen
trogen (någon/något)
trogen (någon)
trogen (något)
trogen (mot någon/något)
trogen (mot någon)
trogen (mot något)
en trogen vän; en trogen hund; hon tjänade troget före­taget (adverbial)
○ spec. i fråga om kärleks­förhållanden
vara trogen (mot) sin partner
○ äv. om handling och dylikt
trogen vänskap
○ äv. försvagat som stånd­aktigt håller fast vid eller bevarar sin an­knytning till något
han förblev sin hem­bygd trogen trots att han kunde fått större in­komster i Stock­holm; teaterns begränsade men trogna publik; trogen (mot) sina ideal
○ spec. som nog­grant iakt­tar någon regel eller dylikt
trogen realismens principer vägrade författaren att försköna sina beskrivningar av miljöer och personer
sin vana trogen se vana
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Uplands-Lagen); fornsvenska troghen, äldre troin; bildat till 1tro 1
2 ofta i sammansättn. som noga överens­stämmer med verkligheten
detaljtrogen; tidstrogen
trogen (mot något)
en trogen beskrivning av 1700-talets Eng­land
○ äv. om bearbetning eller dylikt som noga överens­stämmer med original eller för­laga
JFR trohet 2
en trogen över­sättning
belagt sedan 1723