publicerad: 2021  
1täppa täppan täppor
täpp·an
substantiv
täpp`a
● litet trädgårdsland
kökstäppa
rad­hus med täppa; färska örter från den egna täppan
vara (ensam) herre på täppan se herre
belagt sedan senare hälften av 1400-talet (i sammansättn. vingårds-; (Latinskt-svenskt glossarium)) fornsvenska täppa, eg. 'av­stängt, in­hägnat om­råde' och bildat till 2täppa
2täppa täppte täppt, presens täpper
verb
täpp`a
● vanligen med någon av partiklarnaigen, till tillsluta öppning eller dylikt; ofta med någon provisorisk an­ordning
täppa (igen/till) något
täppa (igen) något
täppa (till) något
täppa igen hålet; de försökte täppa till läckan i all hast
○ äv. bildligt
täppa till en lucka i lagen; man borde täppa till munnen på den prat­makaren
belagt sedan förra hälften av 1300-talet (Södermanna-Lagen); fornsvenska täppa; bildn. till tapp
täppatäppande, täppning