publicerad: 2021  
1ur
preposition
1 i en riktning som ut­går från det inre av något före­mål, ut­rymme eller dylikt
hämta vatten ur brunnen; ta händerna ur fickorna; vegetation som sticker upp ur snön; en väg ut ur återvänds­gränden
äv. beträffande något som från början är en del av en större helhet, ett material etc.
ett av­snitt ur Beethovens sjunde symfoni; ämnet ut­vinns vanligen ur stenkols­tjära
äv. bildligt i fråga om abstrakt om­råde, utgångs­punkt, material etc.
ett porträtt målat ur minnet; försöka se problemet ur mot­partens perspektiv; tala fritt ur hjärtat
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska ur; gemensamt germanskt ord av om­diskuterat urspr.
2 med av­lägsnande eller av­skiljande från viss position; med ton­vikt på den upp­komna från­varon etc.; ofta bildligt
gå ur vägen!; vrida armen ur led; chansen gled honom ur händerna; planet drevs ur kurs; ut­träda ur föreningen
äv. i fråga om situation
han har dragit sig ur leken; vakna upp ur mar­drömmen
spec. i fråga om (upp­hörande av) existens vanligen i vissa ut­tryck
en stor man har gått ur tiden; nu ska vi se till att få den här saken ur världen
äv. i fråga om upp­hörande av ett fungerande till­stånd eller dylikt
komma ur balans; hissen är ur funktion
belagt sedan 1000-talet (runsten, t.ex. Villberga, Uppland); runform uR
2ur
adverb
till ett av­lägsnande eller av­skiljande från något ofta under­förstått läge
ta ur knapparna i blusen; fläcken gick inte ur; tåget spårade ur; ränderna går aldrig ur
äv. med om­vänd in­riktning beträffande före­mål från vilket något (under­förstått) av­lägsnas
vrida ur trasan; krama ur tvätten
äv. abstrakt
debatten spårade ur totalt
belagt sedan förra hälften av 1400-talet (Östnordiska och latinska medeltidsordspråk); se ur­sprung till 1ur 1
3ur uret, plural ur, bestämd plural uren
ur·et
substantiv
an­ordning för mätning och an­givande av tid nu­mera vanligen av mekanisk el. elektrisk typ; särsk. med ton­vikt på tekniskt funktions­sätt eller dylikt
ett astronomiskt ur som visade planeternas ställningar vid varje tid­punkt
äv. något ut­vidgat
belagt sedan 1651; av lågtyska ur 'klocka; tid; timme'; av lat. ho´ra 'timme; tid'; jfr ur­sprung till horoskop
4ur uren
ur·en
substantiv
vittrat och ned­rasat material från berg som bildar en (partiell) kägla kring bergs­foten
belagt sedan 1865; jfr da. ur med samma betydelse; besläktat med sv. dial. ora 'öde fält; stenig skogshöjd'; av osäkert urspr.
5ur ingen böjning
substantiv
i ur och skur i alla väderi ur och skur går hon de fem kilometerna till jobbet
belagt sedan början av 1500-talet (Nya Krönikans fortsättningar eller Sture-Krönikorna); fornsvenska ur 'yr­väder; fint regn'; jfr ur­sprung till 3yra 3