publicerad: 2021  
vante vanten vantar
vant·en
substantiv
van`te
● plagg för handen i stickat material el. ibland tyg; ofta med särsk. ut­rymme bara för tummen
JFR handske
fingervante; tumvante
ta på vantarna; sätta på vantarna
○ äv. om sådant plagg i skinn med sär­skilt av­delning bara för tummen
skinnvante
○ äv. om hand­beklädnad som skydd mot hetta och dylikt
grillvante
(flyga) som en vante (flyga iväg) på ett sätt som ger in­tryck av vikt­löshetNN fick en ordentlig knuff i ryggen och flög som en vante, men domaren valde att fria
lägga vantarna på något bemäktiga sig någotdet är det som är charmen med loppis – man vet aldrig vilka värde­fulla saker man kan lägga vantarna på
slå vantarna i bordet göra konkursfirman hade att välja på att slå vantarna i bordet eller att kämpa vidare
belagt sedan början av 1300-talet (Skåne-Lagen); fornsvenska vanter, vatter; ev. besläktat med 1vinda!!; idiomet slå vantarna i bordet (1843) kan ha upp­kommit för att ut­trycka mot­sats till lägga (äldre äv. slå) vantarna på något