publicerad: 2021  
vicka vickade vickat
vick·ar
verb
vick`a
1 röra sig med små, okontrollerade, ryckiga rörelser åt än det ena, än det andra hållet
JFR 1vippa 1
vickande; vickning
något vickar
bordet vickar, det måste stå ojämnt
belagt sedan 1689; sv. dial. vicka 'svikta; vika på sned; springa vaggande'; trol. besläktat med veck, 1vika!!
2 med prep.med, på för­sätta (något) i små, ryckiga rörelser åt än det ena, än det andra hållet
JFR 1vippa 2, vricka 2
vickande; vickning
någon vickar (med/på) något
någon vickar (med) något
någon vickar (på) något
vicka på tårna; vicka ut­manande med höfterna; hon vickade på tanden tills den lossnade
belagt sedan ca 1790
3 var­dagligt vikariera
springvicka
någon vickar (för någon)
vicka för en kollega
belagt sedan 1952; kort­form av vikariera