publicerad: 2021  
1värja värjan värjor
värj·an
substantiv
vär`ja
● ett långt, smalt, spetsigt vapen att hugga eller sticka med förr ofta anv. i tve­kamp
JFR florett, sabel, svärd
värjfäktning; värjhugg; huggvärja
○ äv. om en tävlingsgren i fäktning där ett slags värja an­vänds
han tog guld i värja
belagt sedan ca 1452 (Nya eller Karls-Krönikan); betydelsespecialisering i slutet av 1600-talet; fornsvenska väria 'försvar; skydd; vapen'; till 2värja!!
2värja värjde värjt, presens värjer
verb
vär`ja
● vanligen refl. skydda (någon eller något) genom att neutralisera eller mildra verkningarna av an­fall
JFR försvara
värja någon/något (mot någon/något)
värja någon (mot någon)
värja någon (mot något)
värja något (mot någon)
värja något (mot något)
värja någon (för/ något)
värja någon ( något)
värja någon (för något)
hon lyckades värja sig mot vålds­mannen
○ ofta abstrakt
värja sin integritet; han hade svårt att värja sig mot kritiken
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); fornsvenska väria; gemensamt germanskt ord med grundbet. 'till­sluta'; jfr ur­sprung till beväring, gevär, 1värja!!, värn
värjavärjande