SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
hum´ substantiv, ingen böjning, neutr. el. n-genus första över­siktlig kännedom om visst om­råde, visst förhållande e.d. komm.JFRcohyponymaning 2 han hade inte minsta hum om sakenhon ville åt­minstone få ett hum om hur maskinen fungerade(ha) hum om ngn/ngt/SATSsedan 1689till fornsv. humi ’dunkel före­ställning; miss­tanke’