SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1`la substantiv ~n hålor hål·andjup ur­gröpning eller hålighet spec. i berg el. i jorden JFRcohyponymlyacohyponym1kula 2 jordhålapigg­svinet kurade i sin håla under klippanefter jord­bävningen kom människorna fram ur sina hålorspec. äv. om hålighet i kroppens inre (vanligen med viss funktion)vanligen i sammansättn. brösthålanäshålaäv. bildligt om (sluten) lokal där betänklig verksamhet försig­går el. om ytterst människo­fientlig lokalvanligen i sammansättn. fängelsehålaopiehålaspelhålaäv. om isolerad ort med stilla­stående, o­intressant livofta i sammansättn. småstadshålai den här hålan tänkte hon inte till­bringa sitt livsedan början av 1300-taletSkåne-Lagenfornsv. hola; till hål
2`la verb ~de ~t hål·arge rännlik eller kupig form åt form.äv.göra hål i hålade kopierings­papper som man kan sätta in i pärmhåla ngtsedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles Väckarefornsv. hula; till hål Subst.:vbid1-187108hålande, vbid2-187108hålning