SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
jäm`vikt substantiv ~en jäm|­vikt·entill­stånd hos visst (system av) före­mål som känne­tecknas av att de lägesförändrande krafterna precis upp­häver var­andra så att det råder balans fys.psykol.JFRcohyponymbalans 1 jämviktslägejämviktsrubbningen stabil jämvikten labil jämviktrubba stenens jämvikthon stuvade om mat­varorna så att hon fick jämvikt mellan kassarnaspec.balans behålla jämviktenhan var nära att förlora jämviktenofta mer abstrakttill­stånd där in­gående parter eller faktorer har samma grad av in­verkan eller in­flytande på var­andra jämviktsriksdagdet råder ingen verklig jämvikt mellan arbets­marknadens parterden militära jämvikten mellan super­makterna rubbadesspec. i fråga om själsliga förhållandennå en viss mognad, jämvikt och social an­passning(i) jämvikt, jämvikt (mellan ngra)sedan 1695