SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kabinett´ substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kab·in·ett·et1litet rum i förnämare våning el. hus ofta vid beskrivning av äldre förh.heminr.grevinnan tog emot i gula kabinettetsärsk. för samlingarvaxkabinettäv. om skåp för konst e.d.1700-talskabinettsedan 1646av fra. cabinet med samma betydelse; av ita. gabinetto med samma betydelse, ev. till gabbia ’bur’ 2sittande regering särsk. vid beskrivning av ut­ländska (särsk. brittiska) förhållanden, ofta med an­givande av regerings­chef admin.pol.krigskabinettskuggkabinettBrowns kabinetturspr. och spec. om gruppen av de viktigaste ministrarnasärsk. vid beskrivning av brittiska förh.kabinettet, dvs. regeringens inre cirkelsedan 18233toalett­rum åld.hyg.sedan 1884