SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ka´sus substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kas·us·etböjningskategori för ett substantiv, adjektiv eller pronomen som an­ger ordets förhållande till ett annat ord i satsen särsk. till verbet språkvet.kasusböjningkasusformkasussystemtyskans kasus är nominativ, ackusativ, dativ och genitivsedan 1716av lat. ca´sus ’fall; till­fälle; möjlighet’
2ka´sus el. ca´susca´sus substantiv, ingen böjning, n-genus kas·us, cas·usolycks­händelse som in­träffat trots normal aktsamhet och inte med­för straff­påföljd jur.JFRcohyponymvåda 1 sedan 1872