SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ki`la verb ~de ~t kil·ar1ofta med partikel, särsk.fast, in, ner föra (in) som en kil i visst mellan­rum, mellan vissa före­teelser etc. komm.tekn.hon kilade in sin arm under hanshon kilade ner sig bred­vid dem i soffanhan kilade fast tält­pinnen i bergs­skrevanäv.med partikelnfast sätta (fast) med hjälp av kil kila fast luckankila (fast/in/ner) ngt (ngnstans)sedan 16982ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.in, ner, ut förflytta sig snabbt och lätt särsk. till fots vard.Nollkila över gatanjag måste kila hem nuhon kilade ner till butikenjag kilar ut ett tagspec.ge sig i väg, av­lägsna sig hej då, jag måste kilakila (in/ner/ut) (ngnstans)kila runt hörnetsehörn kila stadigtsestadig kila vidarevard.han kilade vidare för över 30 år sedan men hans musik spelas fort­farande sedan 1749sv. dial. kila; trol. identiskt med kila 1, till kil Subst.:vbid1-206272kilande, vbid2-206272kilning