SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
klo`kskap substantiv ~en ~er klok·skap·en(in­skränkt) klokhet särsk. med tanke på begränsning, jord­bundenhet, fantasi­löshet etc. NollJFRcohyponymförnumstighet klokskap ut­armar glädjenäv. om mer positiv klokhetngt åld. el. skämts.en kvinna med klokskap för tvåspec.in­sikt som ligger utan­för den vanliga kunskaps- och fattnings­förmågan i fråga om att bota sjukdomar (med gamla hus­kurer), ut­öva troll­konster m.m. ngt åld.; i folkligt språk, folklivs­skildringar o.d.spå­kvinnans klokskapsedan 1420–50Ett fornsvenskt legendarium (Codex Bildstenianus)fornsv. klokskaper