SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
knä substantiv ~t el. ~et, plur. ~n, best. plur. ~na knä·et1böjbar förbindelse mellan lår och under­ben hos människa el. djur med.knäledstå på knäböja knänaha ont i knänaofta mer el. mindre bildligt, vanligen med stark bi­betydelse av under­kastelsedelvis histor.på knä för konungen!han föll på knä och an­höll om hennes handäv. om ovan­sidan av låren hos en sittande personhon satt i hans knäfar­mor satt med yngsta barn­barnet på knätgå på knänavara nästan ut­mattadav arbete el. påfrestningarmånga fritids­pedagoger går på knäna efter­som de har hand om för många barn på sina bara knänmed intensiv öd­mjukhethon bad på sina bara knän att få gå på konserten tvinga (ner) ngn på knätvinga ngn till under­kastelseoppositions­ledarna tvingades ner på knä av militären sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. knä; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. lat. gen´u, grek. gon´y ’knä’; jfr 1diagonal, gon 2(o­önskad) ut­buktning på byxa vid platsen för knät kläd.byxorna måste strykas – det är fula knän på demsedan 18853(mindre) vinkelformad konstruktions­detalj tekn.hängknäett knä som förbinder däcks­balken med balk­vägarenäv. om böjd delknäet på röretsedan 1526