SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
knäck`a verb knäckte knäckt, pres. knäcker knäck·er1bryta (hård kropps­del eller hårt före­mål) genom slag eller kraftig böjning kokk.psykol.ett par rev­ben knäcktes i falletstormen knäckte äppel­trädenäv. ngt ut­vidgatknäcka nötteräv. bildligt, spec.bryta ned, krossa de eviga grälen knäcker honomden fel­dömda straffen knäckte svenskarnaspec. äv.lösa problem knäcka en kodde lyckades knäcka problemet till slutknäcka ngn/ngtsedan 1642sv. dial. knäcka ’knäckas, brista; slå sönder, bryta i­tu’; ljud­härmande; besl. med knacka, knaka 2arbeta (extra) vard.arb.extraknäckahon knäcker (extra) som tidnings­budknäcka (som ngn)sedan 1961Subst.:vbid1-209931knäckande, vbid2-209931knäckning (till 1)