SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
konsta´pel substantiv ~n konstaplar kon·stapl·ar(titel för) polis­man av lägre rang nu­mera ej officiell beteckning, ersatt av ”polisassistent”samh.yrk.poliskonstapeli kuren stod en konstapel och dirigerade trafikensedan 1845av ty. Konstabler, eng. constable ’under­officer; polis­konstapel’; ur senlat. co´mes stab´uli ’stallmästare; stall­broder’