SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kortslutning [kårt`-] substantiv ~en ~ar kort|­slut·ning·en(o­önskad) o­belastad förbindelse i elektrisk ström­krets som ger strömmen en kortare väg mellan spänningskällans poler och vanligen leder till över­hettning i ledningarna om inte säkringarna brister ekon.psykol.alla säkringar gick vid kortslutningenman tror att branden vållats av kortslutningäv. bildligttankemässig blockering han fick en kortslutning och kunde inte komma på svaretkortslutning (av ngt)sedan 1889; 1969 i bildlig bemärkelsejfr ty. Kurzschluss med samma betydelse