SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
kri`ga verb ~de ~t krig·arföra krig om land el. folk­grupp (el. person); vanligen under längre tid mil.Tysk­land och Frank­rike har ofta krigat med var­andraKarl X Gustav krigade i Polenäv. försvagatkämpa barnen krigade om bästa platsen i tv-soffanhan fick kriga för segernkriga (om ngt) (med/mot ngn/ngt)sedan 1470-taletErikskrönikanfornsv. kria, krigha; till krig Subst.:vbid1-217553krigande; krig