SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1lur substantiv ~en ~ar lur·en1ett enkelt, kon­format blås­instrument urspr. ett herdeinstrument musiknäverlurstöta i lurenäv. om C- el. S-formiga blås­instrument från brons­åldernsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. ludher; trol. urspr. ’ur­holkad stock’; av om­diskuterat urspr. 2an­ordning för förstärkning eller över­föring av ljud särsk. om den del av telefon­apparat som hålls in­till örat och munnen komm.tekn.hörlurtelefonlurlyfta på lurenlägga på lurenrösten i luren var knappt hörbarsedan 17343lätt, kort­varig sömn NollSYN.synonymslummer tupplurhan tog sig en lur efter mid­dagensedan 1734till lura 3
2lur substantiv, ingen böjning komm.(ligga) på lur(ligga) i bak­hållgrodorna lever ett liv där hot och faror ständigt ligger på lur sedan 1543till lura 2