SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
lär`ka substantiv ~n lärkor lärk·antyp av drillande, vanligen brun­spräcklig tätting som bygger bo på marken särsk. (som själv­ständigt ord) om sång­lärka zool.berglärkatofslärkaträdlärkalärkorna sjunger mest i flyktenglad som en lärkaseglad 1 pigg som en lärkase1pigg 1 sedan ca 1325 (i ort­namn)Westgöta-Lagenfornsv. lärikia; trol. lån från lågty. lewerike med samma betydelse; av om­diskuterat och o­säkert urspr. Lärkan slår i skyn sin drill.Gunnar Wennerberg, Gluntarne (1850), nr 25