SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
märgel [mär´j-el.mär`j-] substantiv ~n kalk­rik lera anv. som rå­vara för tegel och cement; förr äv. som jordförbättrings­medel jordbr.tekn.sedan 1639av ty. Mergel; till senlat. mar´gila av lat. mar´ga med samma betydelse; ev. av keltiskt urspr.; jfr utmärglad