SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
nick`a verb ~de ~t nick·ar1snabbt böja huvudet fram­åt ett kort stycke ofta som jakande svar el. till hälsning komm.hon nickade bi­fallnicka som svarnicka god morgonhan nickade igen­kännande när orkestern intonerade ”Moon river”äv. om annat än personerblå­klockorna nickade i vindennicka (mot/till/åt ngn), nicka (ngt)sedan senare hälften av 1400-taletLatinskt-svenskt glossariumfornsv. nykka; av lågty. nicken ’blinka; nicka’; besl. med niga 2ibl. med partikel som an­ger resultat, särsk.bort, in spela (fot­boll) med huvudet ett viktigt element särsk. i fot­boll sport.JFRcohyponymskalla 2 ett in­lägg för den långe NN att nicka påhon kastade sig fram­åt och nickade in 1–0nicka (bort/in) (ngt)sedan 1915Subst.:vbid1-258954nickande, vbid2-258954nickning