SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
ordningsman [å`rd-] substantiv ~nen ordningsmän, best. plur. ordningsmännen ordn·ings|­mann·enelev med upp­gift att bi­stå lärare pedag.samh.yrk.en ny ordningsman ut­sågs var­annan veckaordningsmannen samlade in räkne­böckernaäv.civil­person med vissa (till­fälliga) polisbefogenheter äv. bildligtEU behövde en ordningsman som såg till att de o­lika länderna drog åt samma hållsedan 1832