SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
perturbation [-∫o´n] substantiv ~en ~er per·turb·at·ion·enstörning särsk. astron., fys.astron.fys.ngn gång äv. bildligtförvirring, om­välvning perturbation (av ngt)sedan 1630till lat. perturba´re ’bringa i o­ordning’