SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
plansch substantiv ~en ~er plansch·enstörre, mer på­kostad illustration i bok vanligen på särsk. blad av finare, glättat papper konstvet.färgplanschen konst­historia med många prakt­fulla planscheräv. om stor själv­ständig bild (av el. upp­klistrad på styvt material) av­sedd att visas för gruppplanschhyllaläraren pekade på planschen med människo­kroppenen plansch (med/på/över ngn/ngt)sedan 1779av fra. planche ’planka; plansch’; av lat. plan´ca ’planka’; jfr 1planka