SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1plå`ga substantiv ~n plågor plåg·ani­hållande smärta eller o­behag som knappast går att ut­härda av fysiskt el. psykiskt slag NollSYN.synonym1pina JFRcohyponymkval 1cohyponymvånda svåra plågorlida hel­vetets plågorlindra plåganhan vred sig i plågoräv. om ngt som orsakar dettamyggen var en ständig plågaäv. försvagatdet var en plåga att lyssna till alla middags­talenvar dag har nog av sin (egen) plågasedag 2 sedan ca 1385Klosterläsningfornsv. plagha ’slag; straff; plåga’; via ty. av lat. pla´ga ’hugg; sår’
2plå`ga verb ~de ~t plåg·arut­sätta för (nästan) o­uthärdliga o­behag eller smärtor av fysiskt el. psykiskt slag NollSYN.synonym2pina 1 JFRcohyponymansätta 1 torterarna plågade fångenhan plågades av dåligt sam­vete efter hennes själv­mordibl. med ton­vikt på resultatetofta med partikel, särsk.i­hjäl han var nära att plåga i­hjäl henneäv. försvagatjournalisterna plågade honom med när­gångna frågorplåga (ihjäl) ngnsedan ca 1400Klosterläsningfornsv. plagha Subst.:vbid1-281743plågande