SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
raptus [rap´-el.rap`-] substantiv, ingen böjning, n-genus el. neutr. rapt·ushäftigt an­fall av viss sinnes­stämning mindre brukl.psykol.han fick en raptus av ilskasedan 1708av medeltidslat. rap´tus ’sinnes­förvirring’, till lat. rap´ere ’rycka till sig’; besl. med ravin, räfst