SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ru`va verb ~de ~t ruv·ar1ligga (på ägg) så att ägget hålls varmt och en unge kan ut­vecklas; om fågel zool.JFRcohyponymkläcka hönan ruvade på sina äggäv. bildligtvakta ngt värde­fullt JFRcohyponym1ruva 2 hon ville hellre ruva på pengarna än köpa aktier för demruva (på ngt)sedan 1640av om­diskuterat urspr.; ev. urspr. ’ligga på en liten hög’ och besl. med sv. dial ruga och isl. hrúga ’liten hög’ 2hålla sig i bak­grunden men tydligt beredd att handla vanligen med bi­betydelse av hot Nollfienden ruvade på an­dra sidan gränsenäv. mer abstraktut­göra hot­full bak­grund mörkret ruvade över skogenen olycks­bådande tystnad ruvade över lägretäv.tänka på och planera vanligen ngt ill­villigt han ruvade på hämndruva ngnstans, ruva på ngtsedan 1825Subst.:vbid1-301815ruvande, vbid2-301815ruvning
2ru`va substantiv ~n ruvor ruv·anskorpa som täcker ett sår el. hud­utslag e.d. Nollpeta av ruvansedan början av 1500-taletEtt Forn-Svenskt Legendariumfornsv. ruva