SO
Svensk ordbok
tryckår: 2009  
1ry`a substantiv ~n ryor ry·antyp av flossavävnad med relativt lång lugg anv. till golv­mattor, vägg­prydnader e.d. handarb.ryaknutslitryahon har knutit ryan självibl. äv.rya­matta sedan 1451–52 SOU; 1900 i bet. ’matta’Vadstena Kloster-Reglorfornsv. ryia ’grovt täcke’; gemens. germ. ord, till ett adj. med bet. ’skrovlig; raggig’; besl. med 2ruff
2ry`a verb ~de ~t ry·arskrika eller skälla hög­ljutt komm.JFRcohyponymgormacohyponymdomdera han ryade åt barnen när bollen träffade hans bilrya (åt ngn)sedan 1906jfr fornsv. ry(gh)ia sik ’jämra sig’; jfr ruelse Subst.:vbid1-301847ryande